Nu sitter jag i lägenheten i Karlstad och gör precis ingenting. De få jag känner som bor här är inte i stan just nu så jag får helt enkelt klara mig själv. Har spenderat dagen med att packa upp en massa, handla och laga mat. Kikat en sväng på tv också. Hur känns det då ...? Det känns som en dröm, inte en bra dröm och inte en mardröm utan helt enkelt något jäkligt overkligt som är svårt att ta in. Jag nyper mig i armen då och då för att kolla om jag verkligen sitter här, så jag inte faktiskt är kvar i Mora, och varje gång kommer jag lite närmare insikten att Sommargatan 108 i Karlstad faktiskt är där jag kommer bo de närmaste tre och ett halvt åren. Jag kan inte kalla det för hemma än, hemma är Mora och kommer säkert vara ett bra tag till och jag måste erkänna att jag redan räknar dagarna tills jag får åka hem. Till tryggheten, till det välkända. På torsdag sätter jag mig på bussen och far hem, ska dra ut tänder, träffa föräldrarna, festa och sist men inte minst mysa.

Jag tror att jag är lite kär... en gnutta.