...eller?

Jag kan fortfarande inte bestämma eller komma fram till hur jag ska förhålla mig till alla nya förändringar. Det händer så mycket positivt samtidigt som jag från början vet att det inte kommer gå helt smärtfritt och det kommer hamna en del käppar i hjulen. Men jag vill så gärna, så himla gärna och så otroligt mycket. Det känns så himla bra. Jag känner ju som jag gör men ödet har redan bestämt hur det ska vara, känns det som. Tänk om jag har andra, större planer?! Jag ler, för det pirrar i magen samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och gråta och skrika tills jag inte orkar mer, jag mår illa och har en klump i magen som växer när jag tänker på vad som komma skall, jag kan inte njuta och leva fullt ut i nuet. Framtiden är som störningsbrus och jag hoppas verkligen att jag inte går på ännu en nit. För det här känns så bra. Jag vågar inte tänka optimistiskt eller ta ut något i förskott.

Måste även nämna att Nordman, min man, har lämnat sin Maritha för nån yngre blondin. Som jag har väntat. Sen jag var 4 år närmare bestämt. Haha..

Inatt drömde jag att jag var gravid vilket jag verkligen inte är. Men det var mysigt att ha en liten kulmage må jag säga. När jag var yngre bestämde jag mig för att aldrig i livet skaffa barn, dom gjorde mig skräckslagen och rätt illa till mods. Nu har jag nog ändrat mig tror jag, klart jag vill ha barn - om 10 år eller så.