Vansinne, det driver mig til vansinne. Att inte kunna känna något för något eller någon annan. Jag kallar det destruktivt, min bror kallar det korkat. Han har nog rätt, det brukar han ha. Det måste jag erkänna. Men ändå. Korkat eller inte, det är såhär det är. Hur lätt är det att göra en känslomässig kovändning? Illa att det hållt på i 5 år. Hade det varit en månad hade det varit lätt. Lättare i alla fall. Lurar vi oss själva? Har all tid fått oss att tro att det ska vara såhär? Illusion?

Låt mig känna något annat. Något nytt. Någon annan och någon ny. Det är ingen annans fel än mitt eget. Men det är som det är, ett faktum.

Hur märkligt kan man må?

Jag saknar, föraktar och saknar igen. Den där sista saknaden skulle jag kunna vara utan.

Programmera om mig? Någon?

Jag vill ha, men inte det här. Det här kan dra, hoppa ut genom fönstret och räkna våningarna ner.