För frustrerad för en rubrik.
Men... det känns som att jag lever två liv. Eller nej, jag LEVER två liv. Ett i Karlstad och ett favoritliv i Mora. Känner mig rätt förvirrad, visst trivs jag i Karlstad men Mora är ju fortfarande hem och kommer alltid vara hem. Jag vill hem till mitt riktiga hem. Samtidigt har jag det göttans här nere i min lilla etta. Jag har hamnat i en perfekt klass och vänner som inte är som dem jag har sen förr. Inte för att det är något fel på några av dom, varken de nya eller "gamla". Jag utforskar livet och borde se på allt med förväntan i blicken. Visst gör jag väl delvis det. Men... mamma och pappa, har hjälpt mig så sjukt mycket med allt. De har gjort mig till den jag är idag. Jag vill inte sitta här nere, jag vill vara fem år igen och springa runt i pyamas och vägra lägga mig på kvällarna. Jag vill att det ska vara som det var förr. Visst fattar jag väl att man måste växa upp, men jag vill inte. Ibland vill jag och ibland vill jag inte alls. Vissa dagar är jag överlycklig och ser på allt positivt. Andra dagar är det som idag, jag är så övernöjd med allt att jag till slut blir bitter över att man måste växa upp. Jag får dåligt samvete av att inte kunna ge mamma och pappa, alla i min familj, samma saker som dem gett mig.
Nu drar jag täcket över huvudet och hoppas på att tiden går fort så att jag får åka hem till mitt andra hem som jag saknar något fruktansvärt just nu. Eller att jag i alla fall är på bättre humör, eller ett annorlunda humör imorgon. När jag är i Mora saknar jag Karlstad, speciellt Emma och Sara. När jag är här saknar jag Mora, speciellt livet.
Imorgon ska jag gå upp tidigt, lämna in essän för att därefter fortsätta ut på en promenad, eller om jag ska springa en sväng. Fat camp - here i come *för 30e gången*
Godnatt..
Familj <3
Hej vännen! Ja så är det att bli vuxen. Det man längtat efter i så många år är plötsligt verklighet och det är både underbart och pest. Pest mest för att man själv måste börja ta det ansvar som andra tidigare skött och att man måste tänka på och sköta saker som man tidigare inte ägnat en tanke. Ändå - det är underbart att räknas som vuxen, man får gå på krogen och sist men inte minst KÖRKORT. Allt har en fram och baksida men du kommer att se att fördelarna kommer att överväga. Det du känner för att vara i Mora mer än i Karlstad (tidvis) är inget
annat än separationsånget och det hör till - alla som flyttar hemifrån (on man haft det bra hemma) drabbas av den åkomman. Det går över allt efter som du mognar och växer in i rollen som vuxen. Det är inte för inte som Karin Boye skrev "Javisst gör det ont när knoppar brister" Man kan likna steget in i vuxenlivet som en knopp som brister - då den gjort det kommer blomman och skönheten och det njutbara med att vara vuxen och en självgående individ. Ta det lugnt nu och på fredag ses vi igen. P & K Mams
Och Mora saknar dig! :/
Men så länge Mora vet att du har de bra i Karlstad så mår Mora oxå bra :)
Miss you Lus!
Puss & snosk!
