Jag är verkligen fast igen, förstår inte hur det kan sluta såhär varje gång. Det är så jävla destruktivt. Hemskt destruktivt. Men samtidigt älskar jag det, blir varm i hela kroppen och småler för mig själv. Det är dömt att misslyckas men jag klarar mig inte utan det och hade inte velat vara utan det. Varje gång telefonen kommer den där känslan tillbaka, pirrpirrpirr. Jag känner mig så otroligt nöjd, tillfreds, varm.. Hel är nog det rätta ordet. Men det är väl som vanligt lugnet före stormen. Snart kommer jag ligga på golvet som 1000 skärvor och undra vad fan som hände.

Jag hatar att älska det, och jag älskar att hata det.