Jag saknar Mira massor ikväll. Inte för att jag inte brukar göra det men ikväll är det extra illa. Det var sjukt att komma hem till Mora och hälsa på förra veckan utan att hon var där, det var bara två hundar. Hatar att det gick så fort på slutet, ena dagen var hon glad och lekte och några dagar efter var hon bara borta. Visserligen är det bra att det gick fort så att hon slapp lida mer än hon gjorde. Men ändå. Man var inte förberedd för fem öre. Minns när jag var liten, typ 9 bast eller nåt. Då kunde jag ligga och vara ledsen på kvällarna och fundera över hur det skulle bli utan henne när hon försvann, vem jag skulle leka med och gå ut och gå med. Mamma sa att det är livets gång, och det är det ju tyvärr. Vi kommer alla gå bort en vacker dag - tro det eller ej. Livets gång suger. Jag har aldrig mist någon som jag älskar sjukt mycket, aldrig liksom varit med om att någon riktigt supernära går bort. Har aldrig riktigt tänkt på hur det skulle vara heller, eller visst har man det men man vill inte inse att det verkligen händer till slut. Man är fan en struts och kör ner huvudet i jorden. Dagen innan Mira gick bort insåg jag att det var över. Man ringde inte veterinären på jourtelefonen för att hon skulle få hjälp och bli bra för man fattade att det inte skule bli så, utan man ringde för att någon skulle ta bort henne och hjälpa henne att få ett slut på det hela. Hur sjukt är det?! Att man ringer efter någon som ska ta något man älskar ifrån en.

Jag saknar dig stumpan, matte älskar dig.

♥ Mira ♥
970622 - 090725

Det är kvällar som den här man inte vill vara ensam. Man vill ha någon som håller om en så att allt känns lite bättre, det blir inte bra men nog fan känns det bättre.

Måste även säga att jag inte vill prata om Mira. Fråga inte, ta inte upp det. Låtsas som det regnar. Det gäller alla, vänner som familj.