Ja, jag är kass på att blogga. Men men. Ibland har man bättre saker för sig.

Förra helgen åkte jag, Madde, Anders, Åsa och Elle på dansmara i Övik. Hur underbart som helst. Bästa maran hittills, eller nästan bästa dansen hittills till och med. Minus var att Scotts inte spelade men om man bortser från det så var allt alldeles klockrent. Foxarna, ryser av att bara tänka på det :) Alla skratt och märkliga kommentarer, haha. Helt sjukt. Det blev i alla fall 17 timmar dans och ca 10 timmar sömn...? Kan ej bli bättre. Dessutom fick man träffa alla man inte sett sen urminnes tider. Stina, Henrik, Jon... Sist men inte minst Odd och Eva, dom har jag inte träffat på närmare fyra månader. I somras sågs vi ju jämt, man vande sig att alltid ha dom i närheten eller i alla fall veta att man skulle träffa dom snart igen. Nu var det jättelänge sen och så efterlängtat, ni är bäst. När man åker hem från en mara är alla jättetrötta, i bilen är alla tysta och tänker tillbaks på helgen som varit. Jag och Anders tog en pratstund på vägen hem och kom fram till att det är fan jättejobbigt att åka hem, man saknar alla dans och alla människor på en gång man sätter sig i bilen. Man vet att man inte kommer få se många av guldkornen förän i Juli på Öland. I dansvärlden finns det fan ingen som är sur, alla har ett leende på läpparna och är hur ödmjuka som helst, bryr sig om varandra. I luften finns inget annat än glädje och kärlek.

Samma helg som maran så skulle Maddes barndomskompis gifta sig, så under lördagen var Madde och fixade hennes hår och gick på bröllopet. Hon blev lite sen till dansen men vad gör det när man ändå får dansa tills det sprutar dans ur öronen.. Bröllopet hade varit jättefint, såklart :) Madde berättade om det för mig och Åsa, och visst blir man rörd även fast man inte sett det själv, eller känner de som gifter sig. Bröllop måste vara något av det finaste som finns? Två personer som anförtror sig helt och ger resten av sina liv till varandra, det är fint.
Visst är det så att man verkligen känner med sina vänner i olika situationer och efter diverse händelser. Det är något man verkligen fått uppleva nu på slutet. Det har hänt den del. Jag känner verkligen med mina vänner, jag finns här jämt, alltid.

Från en sak till en helt annan, nu igen... Idag har jag varit hemma från skolan pga min fobi. Hade jag gått till skolan så hade jag fått sån ångest sen att jag klättrat på väggarna resten av helgen, pga olika orsaker. I alla fall, folk säger åt mig att jag ska skärpa mig och att mitt förnuft till fånga. Men det är inte så lätt, när det gäller saker som denna har jag inget förnuft att använda mig av. Det är som att säga åt en person med alzheimer att sluta glömma eller att be en med parkinsons att sluta skaka. Man kan inte styra över det själv. Jag ber inte folk att tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda än någon annan, bara att sluta be mig ta förnuftet till fånga hela tiden för det är ingen mening med det. Jag hade inte inte gått på psyk eller ätit diverse piller av och till om jag mått bra. Som sagt, med att skriva det här ber jag inte om någon särbehandling eller liknande, bara att folk kanske borde fundera på att acceptera att jag är som jag är och att jag själv inte kan styra och bestämma över mina "hjärnspöken". Jag vet själv att det jag oroar mig för är en värdslig sak och att det finns så mycket värre saker som kan inträffa. Ibland får jag dåligt samvete över att jag ens har mage att nojja över det jag gör, men som sagt är det inget jag själv kan styra över. Orsaken till mina "feltankar" vet jag inte. Det är det vi försöker ta reda på, och rätta till det som går så att jag slipper vara a pain in the ass åt folk.

Tack för idag.