Nu tänker jag ta kontrollen själv över mitt eget liv och inte låta andra styra. Jag är en sån som inte kan fatta egna beslut och göra som jag vill för jag vet aldrig vad jag vill, därför låter jag andra göra besluten så hänger jag på istället. Sånt får det bannemig vara slut med. Jag ska ta kontrollen och regissera min film nu *gillar A´s liknelse*.
Livet är en film och man är själv regissören, man skriver sitt manus och bestämmer själv  hur det ska se ut - bara man har papper och penna. Och det har jag. Man kan inte bestämma över hur andra i ens omgivning väljer att agera, tänka och känna men man kan faktiskt bestämma över sig själv och hur man själv ska agera. Det är inte lätt och jag vet inte om jag kan men jag ska i alla fall ge det ett ärligt försök. Som jag skrev i det förra inlägget så sätter allt funderande stopp för levandet. Jag ska leva, jag ska regissera och jag ska försöka må bra. Dessutom ser jag det hela som en liten utmaning, jag vet hur jag vill att vissa personer ska förhålla sig till ett och annat och det är väl min uppgift att försöka se till att det blir så. Inte under pistolhot utan andra metoder, vilka vet jag inte, det är något jag får lov att fundera ut - medan jag lever!

Du är min sjukdom och du håller på att lämna min kropp - men jag vill inte bli frisk.

en författare skriver aldrig vad budskapet är direkt, det nås genom eftertanke hos läsaren

Man ska inte ljuga. Men ibland gör man det av olika anledingar och ibland vet man inte ens om dom själv. Ibland är det små vita lögner för att slippa något obehagligt som man inte vill och ibland för att inte bli påkommen med något man redan gjort. Ibland för att dölja och ibland för att förneka. Jag tror att jag har ljugit på grund av dom två senaste anledningarna. Folk frågar om jag är okej och om jag mår bra och jag säger "Jaaa. Allt är prima." Men sorry guys. Så är icke fallet. Jag är förkyld *fast det ljuger jag inte om*, jag kan inte se fram emot att ta studenten på grund av den här jäkla tandutdragningen som jag grämer mig för, jag mår inte bra för att jag... ja... en massa. Allt hopar sig, både positiva saker och negativa men om negativa tar udden av dom positiva. Förvirring.

Jag har varit hemma från skolan igår och idag för att jag är sjuk. Ändå kan jag inte sitta still, jag klättrar på väggarna, det kryper i mig. Igår var jag ut och for med mamma, en liten tripp till Älvdalen, sen tvättade jag bilen till någon gång efter 22 på kvällen. Spontangrej, bilen var skitig. Idag har jag härjat runt med Carro *tack för en fin dag hun*. Imorgon ska jag ta mitt förkylda jag och gå till skolan om jag så ska snyta mig i böckerna. Visst är det skönt att vara hemma och få plugga på egen hand men jag har som vanligt noll självdiciplin.

Kom att tänka på att jag faktiskt inte kommer bo i Mora så länge till. Jag ska ut i världen på egna ben och jag är livrädd. Skräckslagen. Hur ska jag klara mig? Hur ska jag klara mig utan alla guldkorn här i Mora. Dom jag växt upp med, dom jag kan åka hem till när som helst på dygnet bara för att. Dom jag kan skratta och gråta med. Carro och Ann - jag kommer inte överleva utan er. Ni är mina klippor.

Varför ska man träffa människor som man passar ruskigt bra ihop med vid helt fel tidpunkt? Varför är det alltid så? Det är inget man kan göra något åt men man kan ju fundera över hur det kommer sig. Tajmingen är urusel och det är så jäkla synd. Man tänker på hur bra det kunde ha varit om det inte hänt just nu. Visst kan man vänta och se om det blir en annan femma sen, men tänk om det inte blir det då? Hur länge ska man vänta och fundera, när ska man leva? Funderandet blir en paus i levandet och är det värt det? Hur vet man vad man ska prioritera och inte? Tänk om man gör totalfel? Min filosofi har alltid varit - friskt vågat hälften vunnet. Men är det så?

Det är som att känna doften av blommor på våren innan man ser dom.