Jag både älskar och hatar såna där ögonblick som är så bra att man ryser och får svårt att andas, såna man aldrig får uppleva igen, i alla fall inte exakt samma. Det blir bara ett minne och en magkänsla som är som en blandning av värme och en äcklig kyla. Overkligt. Det kan vara vad som helst. När man längtat extra jättemycket en hel vinter efter vår och för en gångs skull får känna den där äckliga ruttna vårlukten. När man på våren åker bil med sin bästa vän med rutorna nervevade, lyssnar på en skitbra sommrig låt på högsta volym och bägge skriker och sjunger som skator, lycka. När man tagit körkort och för första gången får köra helt själv, ensam, med solen i ögonen... Eller när man dansar, en perfekt dans, en såndär som gör att resten av världen försvinner för en sekund, man ryser och blir lite yr, pirrigt yr. En sån man bara får en gång, nästan i alla fall. Man är helt paj efteråt och får lov att ta igen sig en stund för att kunna sortera huvudet. Min kära vän Jon och jag hade en sån perfekt dans i Övik i höstas. På maran. En sån där dans man tänker på ibland och ryser till lite, helt sjukt värd. Nästan lite tragiskt att man vet att så fort låten är slut är även dansen det och just den dansen, den man dansar just då, den är helt oersättlig, den magiska dansen.

PUSS & GODNATT