Ska ta en dusch nu och kika på Yes man. Sen får John Blund allt pallra sig hit. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om min dygnsrytm som den ser ut nu, dvs somnar mitt i natten och går upp runt 11 på dagen. Det är helt ok och fine by me då jag hela tiden har eftermiddagsföreläsningar. Jag hinner inte mer än vakna innan det är dags att gå till skolan vilket jag gillar, när jag kommer hem är kl 17 och det är dags att äta. Innan jag är klar med allt har klockan blivit kväll och dagen är slut. Med andra ord går mina dagar hur fort som helst, ingen tid att tänka eller låta hjärnspökena kika förbi. Det värsta är väl att jag inte hinner röra på mig så mycket som jag borde. I den delen av K-town jag bor går man inte ut ensam när det är mörkt om man är tjej, i guess. Ska jag ta min dagliga promenad får det bli på förmiddagen - men då sover jag ju. Vikten ökar och ångesten med den. Viktångest. Fläskångest. Det är bara för Karolina Åhs att välja och vraka, viktångest eller hjärnspöken - vad är värst? Jag tror att jag väljer den dygnsrytmen jag har tills vidare. Tills riskerna eliminerats.

Ibland får man oväntat besök. För en gångs skull hade jag inte låst dörren om mig ikväll. Jag stog och diskade när jag hör att någon trycker ner mitt dörrhandtag. Tänkte inte så mycket på det då det händer titt som tätt att folk förvirrar sig och går fel i det huset jag bor. Men jag tänkte mer att det förmodligen var disken jag hörde och inte handtaget. Men helt plötsligt när jag vänder mig om står det en grabb i hallen. "Fan vad du skräms!"utbrister jag och ögonen blir stora som tefat. Han var nog lika chockad som mig, bad försynt om ursäkt, skämdes rätt uppenbart, och gick ut. Men shit vad rädd jag blev, inte för honom utan för att jag var inte direkt beredd på att ha en snubbe i 25-års åldern i hallen bara sådär. Paff. Men men. Man kan tydligen få oväntat besök utan gevalia. Nu ska jag bli bättre på att låsa dörren om mig.

Duschen nu, kika på Yes man och försöka knoppa in.

PUSS